…eller varifrån kommer mitt „galet“-KÄRLEKsfull tillstånd
Under våren 2010, under ett av våra besök i Tyskland, får jag låna en motorcykel från en motocross vän för att köra de 70 mil till Wechselfjället i Österrike söder om Wien.
Där skulle jag besöka min vän Karl-Heinz, som jag lärde känna i november året innan, då han var flygvärd på mitt returflyg från Malta till Lappland. Han hade nu bjudit in mig, till en fjällstuga över helgen, för yoga med sina vänner. Min känsla var inte nödvändigtvis inriktad på en yoga- och meditationspremiär, men jag hade helt enkelt accepterat den varma inbjudan några veckor tidigare.
Efter drygt 40 kalla mil på motorvägen beger jag mig söder om Salzburg på landsvägar genom ‚Berchtesgadener Land‘ medan morgonen långsamt blir varmare.
För lunchpaus stannar jag till på en grusväg i snön – med Lapplandskänsla!
Plötsligt och utan någon motocrossreflex (som till och med nästan förhindrade mitt körkort för drygt 25 år) skrapar hojen liggandes (med mig fortfarande sittande på den som om inget har hänt) över den grova asfalten efter en högerkurva!?! På grund av den låga hastigheten stannar den på andra sidan vägen, exakt före diket.
Vad har hänt med mig? Det känns som om mina sinnen inte var med mig trots att jag var full vaken! Ett fordon måste ha tappat grus här, men varför såg jag det inte och hade inga reflexer alls?!?
Jag rätar upp motorcykeln och kontrollerar om allt fortfarande är i sin ordning och kollar mina kläder, där jag märker en reva vid höger knä på mina friluftsbyxor.
När jag öppnar revan ser jag det vita på min knäskål genom ett 5 cm stort, upprivet köttsår utan blod.
Vad ska jag göra nu?
Karl-Heinz och hans vänners stuga ligger bara cirka 20 kilometer bort uppför passet – men hur ska jag kunna vila där med ett så stort sår och kanske göra mitt första yogapass?
Så jag skall försöka köra på något sätt tillbaka till Gloggnitz och letar efter en läkare.
Jag sätter mig försiktigt på hojen utan att böja knät och kör iväg med högerbenet ut- och nedsträckt.
När jag under färden försöker böja benet försiktigt, så att jag kan vila foten på fotstödet, är det förvånansvärt helt smärtfritt! Chocken var ju säkert över!?
Vid vägkanten i Gloggnitz får jag från en man vägförklaring för de 2 mil till sjukhuset i Neunkirchen.
Väl framme parkerar jag motorcykeln mittemot grindstugan och går försiktigt fram till grindvakten. Han tror först inte på mig, men när han ser mitt sår blir han chockad och vill till och med ringa efter en nödambulans för de hundra metrarna till akutmottagningen.
Men med ett leende fortsätter jag gående – jag har ju trots allt kört de senaste 3 mil till honom och till och med gått de sista metrarna 😉.
Jag är helt lugn och glädjefylld trots min prekära situation och trots att narkosmedlet verkar först efter många smärtsamma sprutor djupt in i såret. Överläkaren skär generöst ut det strimlade såret (till drygt 6 cm omkrets) till det blir en rak sårkant, rensar det från grus långt in, syr ihop det stora såret över knäskålen och försvinner sedan.
Han kommer just tillbaka när den unga assistentläkaren (som redan var chockade över att överläkaren skar bort så mycket) äntligen har fått dräneringsröret genom såret, vilket var mycket tidskrävande och våldsamt, men tyvärr i fel riktning. Överläkaren försöker dölja sin besvikelse, men jag kan lugna honom och den helt generade assistentläkaren med följande ord: „det är Inte ett straff, bara övning! Det kommer definitivt aldrig att hända dig igen … jag är glad att du fick uppleva det med mig”. 😘 Nu kramar mig båda varmt med stort lättnad och överläkaren själv vill nu hämta mina saker personligen från motorcykeln borta vid portvakten.
Vad har hänt med mig att jag trots den svåra situationen är så fridfull inombords – full av kärlek (medkänsla och förståelse) för allt och alla? 🥰
Genom det vidöppna fönstret pratar jag omedelbart med fågeln som verkar har väntat på mig.
Även om jag garanterad inte störtade på huvudet, kontrollerar jag nu hjälmen – för på något sätt verkar något i mitt huvud ha förändrats/galnats?! En sjuksköterska som nu sitter vid min sängkant har just fått glädjetårar på grund av mina ord om den stora läkande kraften av deras hjärtliga insats – och när jag pratar med Silvie i telefon så undrar hon om allt verkligen är bra med mig, eftersom jag är så glad trots min situation.
På kvällen, när smärtlindringsflaskans slang ska anslutas till min arm, nekar jag tacksamt – i den plötsliga medvetenheten om att den kommande smärtan (på grund av den gradvis avtagande effekten av de många sprutorna) inte skulle vara ett problem för min nattsömn. Som om det var det mest naturliga, så pratar jag senare med de kommande smärtorna, att de inte behöver försvinna, så att jag automatiskt tar den optimala sovställningen – men att de inte heller behöver störa mig i min viktiga, läkande nattsömnen – och det är exakt hur det blir.
Den misslynta coola läkaren på söndagsmorgons visiten pekar på den fulla smärtlindringsflaskan: „Hur många har du haft?“ När jag svarar „det är den första“ kommer en arg-irriterad „skoja kan jag med mig själv!“ Han vänder sig om till sjuksköterskan med journalen och pekar sedan huvudrunkandes på den tomma bloddräneringsflaskan som hänger (med en enda liten bloddroppe i den tunna slangen) på sidan av min säng: „Då är det väl också den första – och sovit har du väl också bra?!?“ Efter min glada nick säger han: „Då kan du åka hem idag.“ Då säger min sänggranne: „Det tycker jag inte om – sedan han kom till oss är allt fridfullt här – även helvetes snarkandet från den gamle gubben gick att utstå i natt!“
Så får jag lämna sjukhuset redan efter mindre än 20 timmar – även om det var meningen att jag skulle stanna minst en vecka på grund av den stora infektionsrisken, då det stora såret varit fyllt med fin grus. 🙃
Maria menar under första kvällen, att jag skulle läsa „Samtal med Gud“ eftersom mina tankar finns i böckerna – men då behöver jag det väl inte menar jag lite sköjande.
När jag senare läser i sängen i den första boken, tänker jag plötsligt på ett samtal med min vän Fritz (som är strikt kristen, och olycklig över mig sedan min avgång från kyrkan för många år sedan). Varför måste jag just nu tänka hur jag för ett år sedan i Tyskland plötsligt, (till hans upprördhet och min förundran) hade djup medkänsla och förståelse för Adolf Hitler istället för min tidigare djupa antipati…?! (https://blog.wundern.liebevoll-wei.se/wenn-wir-dann-bereit-sind/ – engelsk översättning valbar) och när jag fortsätter med boken „talar“ Gud till författaren Walsch, två sidor senare (som ett under), om min plötsliga förändring av känslor och tankar vid det samtalet med Fritz, vilket förändrade hela min (medvetande) varelse:
„…Ont är det ni kallar ont. Men även det älskar jag, för det är bara genom det ni kallar ont som ni kan lära känna det goda; bara genom det ni kallar djävulens verk som ni kan lära känna Guds verk. Jag älskar inte värme mer än jag älskar kyla, högt mer än lågt, vänster mer än höger. Allt det där är relativt. Det är en del av det som är. Jag älskar inte gott mer än jag älskar ont. Hitler kom till himlen. När du förstår detta, då förstår du Gud“ 😍
Nästa morgon beställer jag flera böcker på Internet för senare fördelning till Fritz och andra i Tyskland.
PS: Några månader senare läste jag att vulkanen Eyjafjallajökull på Island även släppte ut sinnesförändrande kristaller med askan vid den tiden – då skulle de nio timmarna av motorcykelkörning med öppen hjälm naturligtvis vara en förklaring till mitt „galet“-KÄRLEKsfull tillstånd efter den oförklarliga kraschen med motorcykeln 😎